Tänk att man kan känna så mycket HAT för en person som man aldrig ens träffat, eller råkat ut för själv, och troligtvis aldrig kommer att träffa heller.
I mina tankar träffar jag dig Anders, och jag skulle behandla dig som en vedervärdig massmördare är värd att behandlas.
Det finns ingen annan människa jag skulle vilja skada så mycket som jag vill skada dig. I mina drömmar står du framför mig, och jag slår dig hämningslöst tills ögonen vitnar på dig, men du står fortfarande på benen. Så jag sparkar in dina knäskålar och ser hur du faller till marken i outhärdlig smärta. Du får bada i ditt eget blod, tills du är helt tömd. När jag är färdig med dig så hamnar du i helvettet. Där vill jag att du i evigheternas evighet skall känna den fysiska smärta av alla pistol- och gevärsskott du delade ut över ungdomarna på Utöye. Du skall också känna den psykiska förvirringen och rädslan som de flyende kände när de sprang mot vattnet som en enda chans att överleva. Du skall också för all evig tid känna ALL den sorg och smärta som finns inuti ALLA föräldrar och anhöriga till de offren du tog livet av, både på Utöye och i Oslo.
Det finns ingen liknelse till dig, ditt monster. Du och dina högerextremist vänner får mig att skämmas över att vara människa.


När du DÖR Anders, så kommer dessa människor, och många fler, att jubla.
Det blir en Skandinavisk folkfest.