VATTNET GÅR
Jag hade suttit vid datorn hemma hos mina föräldrar i Ramnäs och skrivit på min blogg att jag kände mig lite konstig. För jag hade kännt mig lite speciell hela dagen.
När vi väl hade gått och lagt oss i mitt gamla rum så låg jag och tittade på Tv, Zsolt försökte somna lite smått. Men han sa innan att -"Kan inte du föda barn nu istället så slipper jag gå till jobbet imorgon?" (haha)
Men jag bara -"Neee, jag är för trött." Och innan jag hinner stänga av tv:n, klockan var ca 01:15, så känner jag att det rinner till i trosorna! Jag blev ganska nervös och jag sa till Zsolt -"Duu... jag tror faktiskt att mitt vatten gick nu."
Han trodde självklart inte på mig. Jag gick ner till toaletten och grejade ett tag, och pratade även med mamma och berättade hur det låg till. Hon var lugn men glad att det var dags :)
Jag gick upp i sängen igen och tänkte hinna sova lite, men sen rann det ännu mer! Och nu blev sängen rejält blöt... DÅ tyckte jag att det var dags att ringa in till förlossningen och berätta läget.

PÅ FÖRLOSSNINGSAVDELNINGEN (första gången)
På vägen dit började jag få lite små värkar. Jag tänkte -"Va!? Känns det inte mer än såhär!? Då är det ju lätt som en plätt!" (ovetande som jag var). Det var ca 6 min mellan värkarna.
När vi kom fram till ingången till förlossningen så fick Zsolt inte följa med in :( Liiite skraj blev jag då, men det var p.g.a. svininfluensan, så han fick vänta på besked utanför. Väl inne på förlossningsavdelningen, ca klockan 02:00 den 12:e Oktober, fick jag göra ett ultraljud för att se att vattnet verkligen gått, och det hade det gjort.
Sedan fick jag en remsa på magen och dom konstaterade att det var lååångt kvar innan bebisen skulle komma. Så deras förslag var att jag skulle åka hem och vänta så länge.... NEEEEEEEJ tänkte jag. Som förstföderska så var det inget jag ville höra. Jag var ju jätte rädd för att behöva åka hem och inte veta varken ut eller in. Men så fick det bli, men självklart inte utan tårar. Sköterskorna kunde ju inte göra något mer för mig i det skedet. Jag fick två citodon (värktabletter), och sedan satt vi i bilen igen, denna gång på väg hem till Klockartorpet.

HEMMA MED VÄRKAR
Zsolt var trött, eller det var vi båda. Men han var lite extra trött och jag tror han va rätt så avslappnad när vi väl kom hem. Innan det så var han ju självklart nervös.
Jag la några handdukar i sängen och ett madrasskydd under mig, och sen skulle vi försöka sova. Troligt! Tankarna for ju runt och värkarna började kännas kraftigare och kraftigare. Zsolt snarkade några gånger, så han sov ju. Men jag var vaken i stort sett hela tiden. Men sen klockan 10 bestämde jag mig för att gå upp, och när jag ställde mig upp så ville jag genast åka in igen och se hur lång jag kommit.

PÅ FÖRLOSSNINGSAVDELNINGEN (andra gången)
Jahopp. Det hade inte hänt mycket. Mina värkar var fortfarande med 6 min mellanrum och dom var inte tillräckligt starka, det var helt enkelt inte dags än. Mina tårar började rinna igen. Jag ville verkligen vara kvar där på avdelningen, men icke då. Vi blev hemskickade igen, med två nya värktabletter och en klapp i ryggen. Vi fick även tipset att jag skulle lägga mig i badkaret med varmt vatten och en blöt handduk på magen.

HEMMA MED MER VÄRKAR
Jag la mig i badet nästan direkt när vi kom hem. Då var värkarna fortfarande i så himla farliga, men visst kändes dom! Jag slumrade till lite då och då. Jag kunde samtidigt höra Zsolt laga mat, det var nog spagetti och köttfärssås, med VITLÖK! Stanken av vitlök gjorde mig sååå himla illamående och jag blev nästan arg på Zsolt för att han lagade sån stinkande mat till sig själv medan jag försöker andas igenom värkarna. Jag bad honom då stänga dörren till badrummet.
Efter några timmar i badet, ca klockan 14 eller 15 så höjdes intensiteten på värkarna, något! Det var jätte jobbigt och jag vred och vände mig i badet, samtidigt som Zsolt åkte iväg till Spicy Hot för att köpa mat till mig <3, det var väldigt läskigt att veta att man var ensam hemma med sjudundrandes värkar! Och ingen telefon bredvid mig. Men han var tillbaka efter ca 40 min, men jag fick tyvärr inte i mig maten ordentligt. Det var aldeles för jobbigt att tugga och svälja med värkarna. Men Fantan som han också köpte smakade godare än någonsin! Vid det här laget hade vi helt glömt bort att ta tid på värkarna, men något som jag iaf visste var att det kändes jätte jobbigt i kroppen, och jag bara ville krypa ur skinnet ibland.
Jag klev till slut ur badet efter många timmar och många påfyllningar med varmvatten. Jag satte mig i soffan och tog tid på värkarna... det var nu 2,5 min emellan! Dags att åka in igen, och denna gång skulle jag STANNA KVAR hade jag bestämt mig för, oavsett vad sköterskorna säger!

PÅ FÖRLOSSNINGAVDELNINGEN (tredje och sista gången)
Den här gången tog dom emot mig med öppna armar, och vi fick fick ett eget rum! :D
Men till min stora besvikelse så var jag bara öppen 4 cm. Vilket slit i badkaret i flera timmar, för några få futtiga cm. Jag blev väldigt besviken. Men men, det var bara att ligga där och andas igenom värkarna.

Värkarna blev fler och fler, kraftigare och kraftigare. Dom frågade om jag ville ha epiduralen (ryggbedövning) och jag tackade självklart ja. Men det skulle dröja ett tag så jag fick lustgas så länge. Det var som att vara berusad, väldigt jobbigt, för jag började mumla och ögonen rullade iväg lite då och då. Men det fungerade ganska bra, för man fokuserade på något annat istället för smärtan. Det var på ett visst sätt man skulle ta det, typ dra in tre andetag med lustgas och sen andas 5 gånger utanför masken, så att man inte ska må illa tror jag.
Epiduralen skulle tydligen dröja rätt länge till, narkosläkaren hade fullt upp på andra avdelninger. Värkrna började bli rikitgt jobbiga nu, och jag kunde se på en liten mätare med siffror hur pass starka värkarna var. 

Det började bli lite smått krisigt, och sköterskorna ville helt plötsligt att jag skulle ställa mig på alla fyra, för att det tydligen skulle underlätta smärtan i ryggen eller nåt. Men jag sa att jag inte ville. Men likt förbannat så börjar dom dra i mina armar och hjälper mig att ställa mig på alla fyra i sängen. Sen fick jag stå lutandes mot ryggstödet på knä. Och den smärtan jag kände då, det är den värsta smärta jag kan tänka mig och minnas. Jag sa ju att jag inte ville stå på knä eller alla fyra. Som mest ville jag bara vända mig till sidan.
 
Nu är det så att jag har en liten minneslucka från förlossningen. Det var nog då det gjorde som mest ont, och jag fick andas in för mycket lustgas. Det gör mig absolut ingenting att jag inte minns vissa delar av förabetet innan själva förlossningen, för det är nog ändå inte så glada minnen. Men Zsolt minns ju, och han har berättat för mig.
Han berättade bl.a. att han tyckte jätte synd om mig för att jag hade så ont, och att han masserade mina fötter och svalkade av mig med en kall trasa på pannan. Jag kommer inte ihåg något av det. Jag minns att jag klagade på sköterskan över att jag inte fått min epidural. Stackars människor, att behöva ta hand om desperata blivande mammor i nöd. Hehe.

Men till slut, HALLELUJA, så kom narkosläkaren med min epidural! :D Jag var dock inte så trevlig mot honom vad jag minns. Jag var ju irriterad över att han tog sån tid att ta sig dit.
Jag fick lägga mig på sidan och dom började greja med nålar och dylikt.
Han körde in "nålen" och sa att jag inte borde känna något, men det gjorde jag tamejfan! Det kändes som ilningar eller ryggskott i ryggen. Aj. Men då körde han in nålen ca 4 cm till, berättade Zsolt för mig. Och sen fick jag en jättevärk, när jag hade nålar och skit i ryggen, det var bara att förska vara still, men det va lite svårt, så sköterskorna fick hålla i mig lite medan narkosläkaren försökte avsluta sitt jobb med slangar och bedövning o.s.v.
När allt det var klart och bedövningen börjat verka så var jag i himlen! Jag kunde andas igenom värkarna med bara lite lustgas, men jag kände fortfarande ett hårt tryck neråt i varje värk. Dom kunde kollade även hur pass öppen jag var, det hade artat sig till 8 cm.

Zsolt servade mig med nyponsoppa och jordgubssaft, och det hade aldrig smakat lika gott som då!
Jag blev väldigt lugn och ganska trött, så jordgubssaften gav mig lite socker så jag skulle orka bättre framöver.
Jag fick epiduralen ca 18.00 om jag minns rätt. Då kunde jag som sagt ta det lugnt och andas och spara på krafterna. Narkosläkaren kom in på besök när allt väl lugnat ner sig. Han ville se att det fungerat och att jag mådde bättre. Då mådde jag ju tusen gånger bättre, vilket jag berättade för honom också, och då kunde jag t.om. vara trevlig óch tacksam mot honom!

Efter några timmar ville en sköterska att jag skille gå på toaletten och kissa. Det var jobbigt att gå med bedövade ben kan jag säga! Men jag lyckades iaf göra min business och sen la jag mig i sängen igen. En kort stund senare bad en annan sköterka mig att lägga mig på rygg, jag låg då på sidan. Hon ville kolla hur allt stod till där nere. Och medan hon började greja med något så låg jag där på rygg och jag kände att barnet kommer, och det kommer NU! ca 22:40) Hon sa bara lugnt -"Ja, då kan du börja krysta då." Men när hon vände huvudet åt mitt håll så såg hon redan barnets huvud! Hon blev lite ställd och sa -"Oj då! Vänta vänta!" Jag försökte knipa igen och dra ihop benen, haha! Det var väldigt svårt att hålla barnet inne kan jag säga. Men sen släppte jag bara taget och ut kom Moa klockan 22:41. Hon liksom bara gled ut, det gjorde inte ens ont :) jag behövde inte sy något heller. Hlet perfekt fölossning tyckte jag. Jag sa på en gång att -"Det är var ju inte så farligt, det här kan ja göra fler gånger!" Alla värkar och all smärta från tidigare var som bortblåst just då.

Att se lilla Moa för första gången var helt magiskt. Hon var så liten, men ändå så stor tuckte jag!
Efter att jag fått mysa med Moa på mitt bröst så skulle hon vägas av sköterskan, vi fick då äta några smörgåsar och dricka kaffe/varm choklad, vår första måltid som föräldrar :)
Moa vägde 3430 gram och var 50 cm lång. Helt lagom bebis tyckte vi alla där inne.
Efter att vi ätit så var det dags att gå upp till BB, eller jag fick åka rullstol. Nu började äventyret med att vara mamma!

♥ Moa någon dag gammal ♥